Lindyhoppa mig för evigt!

'

Alltså, monogami hit, dit eller inte må så vara, men - Pardans är hetthetthett!
Just tillbakakommen från regnbågens pardansfest. Den koncentrerade, återhållsamma tangons passion och min andra lindy hop-lektion ever. Wowowow! Varför inte alltid? Minst ofta!

En märklig grej var dock att efter intensiva lektioner befann sig min mage i nolläge och jag och fler gick från festen och fyllde på den. Sen när vi kom tillbaka befann sig ett festlokalen i ett parallellt, ytterst heterosexuellt, universum. Salsaklubb, kallades det. Det var länge sen jag befann mig i så mycket testosteron. Missuppfatta mig inte nu - jag har inget emot heterosexuella män. Så länge de inte går på mig, vill säga. Vilket de gör. Vilket mest är irriterande och störande av mina festligheter. Och de liksom både står och sitter i vägen. Baren befolkades av en mur spännmän som man var tvungen att gå in i för att nå fram och få sig den där ölen man så väl behövde för att hantera det hastiga och oväntade bytet av universum. Spännmännen saknade den där medmänskliga hyfsen som innebär att man flyttar på sig när någon ska fram och inte helt sonika sitter kvar i samma ställning och hoppas på att vederbörandes kropp ska råka gnidas mot ens egen då hon försöker ta sig fram till bartendern. Ibland uppstår även den bizarra situationen där en av spännmännen ska "beskydda" en från de andra spännmännen genom att beställa ölen till en, då det för dem är uppenbart att en kort tjej utan klackar inte rimligtvis skulle kunna påkalla bartenderns uppmärksamhet. Allt i utbyte mot tacksamhet, självklart.

Till er vill jag bara säga:

Kära spännmän.
För guds skull flytta på er och pill bli min öl!
Pill bli mina kvinnor också.
Så kan vi kanske bli vänner.

Nu ska jag sova och drömma om dubbelsteg och försöka att inte tänka allt för mycket på att jag mot bättre vetande ätit nästan en hel börek.