Var är magin i verkligheten?
Varför umgås med folk när man kan leva i fantasin?
Jag vill ha små män under trappan, en secret mission, fjortistjejer som kommenterar min rumpa, talande hundar, mystiska vackra växter i glittrande skogar, gråt på berlinskt tåg i ösregn som i en film, gå vilse i natten och hamna i en katalansk jazzkör på en mystisk krog på en bakgata och få va med och uppträda i svart och glitter och glasögon och kunna alla stämmorna på en gång, rädda livet på en prins som försöker hoppa framför tunnelbanan och ta honom hem och bädda ner honom i röd satin. När jag la ut böcker på stationen igår ville jag bli anhållen för att polisen trodde att det var bomber och terror och att jag skulle få tillbringa natten i häkte. Men icke, folk har för dålig fantasi. Och inga män bor det under trappan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar