05 december 2007

Den homosexuella genen


Ibland är verkligheten bara för påträngande sann och personlig. Denna delkurs ska jag kunna tentera av mina kunskaper om den homosexuella genen. Nej, gott folk vi är varken tillbakaflyttade till 1800-talet eller till det allra mest fundamentalistkristna USA. Det är Real Life University-2007. Lite kort handlar det om att det finns två studier som säger sig ha hittat en plats där en homosexuell gen kan sitta och att manlig homosexualitet går i arv. Det finns lika många studier som talar emot. Det finns även en rad argument som går ut på att sexulitet ofta är flytande (14 år hetero -> 20 år flata -> 26 år queer etc.), att självidentifikation och kärleksmässig och sexuell praktik inte alltid går hand i hand, att det inte är uppskattat när man skriver homosexualitet på samma OH som andra "felaktiga" gener (färgblindhet, blödarsjuka, autism) och framförallt - att det är skadat att hela tiden försöka leta efter orsaker till homosexualitet när man inte bryr sig om att leta efter orsaken till heterosexualitet, den behöver liksom aldrig förklaras. Allt detta nämndes i en diskussion med min lärare. Jag försökte pedagogsikt förklara, argumentera, få honom att förstå att det inte känns ok att bli utpekad som avvikare och "fel". Det finns ett uttryck som heter att hälla vatten på en gås, va? Han tog inte till sig något utan tyckte att han varit tydlig nog när han sagt att det inte var en sjukdom och resten var bara sånt jag tolkade in och jag borde kanske läsa de där artiklarna innan jag uttalade mig.

Så för honom är det alltså ok att undervisa i sådant och på ett sådant sätt som gör att studenter i hans klass känner sig kränkta eftersom han är en objektiv vetenskapsman, flera pinnhål upp på statusstegen, och inte behöver bry sig. Så fint. Att det känns ok för honom. Det måste vara skönt. För mig är det fan inte ok. Och jag önskar verkligen att jag kunde se på saken, så gott som bara, på ett generellt plan och bli förbannad. Aggressivitet kan vara otroligt konstruktivt. Men, det går inte, det här gör mig mest ledsen och matt på ett känslomässigt och personligt plan. Jävla skit.

Ett mordiskt marsvin, som ritades under resterande lektion, fick ge utlopp för min frustration. Efter det kändes det lite bättre.
Nu ska jag skänka tanken att vissa människor borde skaffa sig ett liv, och ge fan i mitt en stund och sedan ta tag i mitt eget.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Shit, det är verkligen 1800-tal! Eller, tja, femtiotal iaf.. Du borde anmäla till HomO och skicka en kopia av anmälan till rektorn. Det borde få fart på dem. Sånt får man bara inte komma undan med..!
Stå på dig - ingen har rätt att få dig att känna dig kränkt och ledsen och ifrågasatt. Och egentligen kan ingen göra det om du bara inte tillåter dem. Men det är lättare sagt än gjort ibland..
You go grrl!
(..eller icke-könad-person..)

Don't get sad, get even..!

*kram*

Anonym sa...

Åh, surfade in på din blogg och måste säga att din bild är heeelt suverän!!! Haha! Sen skriver du bra!

Lalle sa...

Tack så väldigt mycket :)