Ångest som kommunikatör

Ja, jag vet att det är ett tankefel. Inte kan man lägga samma kommunikativa krav på sin ångest som på en annan människa. Men ändå, det slog mig,… den här tanken om att det trots allt finns någonting bra med att ha ångest - att den fungerar som ett alarm, något som bara vill säga dig att ”här är någonting som är viktigt för dig - ta reda på vad!”. Ångesten har bara ett så… oproportionerligt sätt att prata om saker på.


Ungefär såhär: Säg till exempel att du är glutenallergiker, och så kommer jag, som inte vet om det, och försöker bjuda dig på en bulle. Och istället för att säga: ”Nej tack, jag är allergisk mot vete.” så skriker du ”Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!!” och ger mig en smäll på käften. Visst skulle jag förstå att någonting var fel, men jag skulle nog snarare bli rädd för att få stryk igen och undvika allt som skulle kunna ha fått dig att reagera så, och därmed missa hela poängen – att du helt enkelt inte vill ha en bulle.